En dag på vift

Idag har jag spenderat största delen av dagen och kvällen på vift.
Efter att vi skjutsat mannen på jobb åkte Lucas och jag på besök till en god vän.
Vi åt lunch, drack te, pratade och hade allmänt trevligt.
Lucas trivdes också bra och fick leka med både hundar och dammsugare.

Kvällen spenderades med ett gäng marthor där bland annat min syster
var inbjuden och visade hur man kan ändra och sy om kläder.
Blev faktiskt riktigt inspirerad och funderar allvarligt på att testa
använda symaskin inom en snar framtid, det har liksom inte hänt
sen man hade syslöjd i högstadiet eller nåt sånt.

En riktigt trevlig dag på vift
Men nu ska det bli skönt att ta natt
Gonatt

Ung kock

Lucas har tydligen  börjat fundera över sin framtida karriär,
och att bli kock som pappa verkar ju intressant
Åtminstone är det kul att leka med stekpannorna

Fortfarande vaken

Klockan närmar sig 21 och jag är ännu uppe. Otroligt
Det händer nuförtiden bara en eller två gånger i veckan
Man kunde bra förväxla mig med en gammal tant
Men vad gör man när man är så trött att man bara vill somna när man
nattar den lille, jo man stannar kvar i sängen och tar natt själv
Vissa gånger saknar jag känslan av att sitta uppe och kolla nån bra film,
och bara slappna av efter att Lucas somnat, men när man knappt kan hålla ögonen
öppna så känns det ganska lönlöst, då vinner nog sängen i alla fall.
Att jag är så trött beror väl främst på att jag fortfarande blir väckt
en hel massa gånger, varje natt. Undrar så när Lucas kommer sova en hel natt,
eller åtminstone en halv natt.
Men nu ska jag passa på att slappa en stund i soffan, njuta av en Magnum
och slötitta på tv innan jag somnar.

Så upptagen har jag väl inte varit

att jag inte skulle haft tid att blogga på två veckor
Snarare har jag lidit av någon slags bloggsvacka igen
Förhoppningsvis är jag på väg ur den nu
Kan förutom hemma-mamma nu också titulera mig privat chaufför,
har nämligen äran att skjutsa mannen till och från jobbet om dagarna
Annars händer inte allt för mycket här i rosa huset om dagarna,
Lucas leker på och jag har fullt upp med att hålla koll på honom,
han är liksom lite överallt och gärna där han inte borde vara

Mina lata dagar över

De senaste 3 månaderna har jag haft det riktigt lyxigt, mannen har nämligen varit hemma med oss om dagarna. Vilket har betytt att man haft trevligt sällskap, man har haft hjälp med att ta hand om Lucas och  jag har fått maten serverad åt mig så gott som varje dag, jag har kanske fixat mat en dag i veckan typ. Allt har dock ett slut, och i dag skjutsade jag iväg mannen på jobb. Även om det känns lite som att "herregud, ska jag ta hand om Lucas helt själv om dagarna, hur ska det gå till", så känns det också bra. Det är dags att någon börjar jobba igen, och jag är så glad att det är ett jobb här och inte på sjön. Att slippa oroa sig för ekonomin känns också skönt, för att endast leva på min lilla mammapeng har gjort att man fått vrida och vända på varje slant för att få det att räcka till. Tacksam är jag i varje fall att vi får vara tillsammans hela familjen och att allt har gått så bra hittills.

Den våghalsige och den nervösa

Ja, ni kan ju gissa vem som är vem av mig och Lucas.
Det är full fart på den lille om dagarna.
Han kryper i full fart, stiger upp lite här och där, släpper taget lite hur som helst och ramlar med jämna mellanrum. 
Inget fel med det, det är kul att se hur han utvecklas, blir starkare och lär sig nya saker hela tiden.
Men ibland känns det svårt att hänga med. Som idag när han lyckades ramla omkull tre gånger under en väldigt kort tid, och då var som jag hela tiden bredvid honom på golvet. Även om man önskar man kunde vara 100 % med så lyckas det inte alltid, vilket ibland får en att känna sig otillräcklig. Fast innerst inne vet jag att jag att jag knappast är den ända.

Det finns hopp

Igår sänkte vi botten på Lucas säng, med hopp om att pojken skall sova där någon natt.
Det gjorde han också, om än för bara två timmar. Men man måste ju börja någonstans.
Resten av natten vaknade han i vanlig ordning en gång i timmen eller nåt.
Men det finns hopp, kanske om ett år eller två år (jag drömmer förstås om en eller två månader) har vi också en pojke som kan sova en hel natt. Och förhoppningsvis en mamma som kan göra likadant.