Det finns hopp

Igår sänkte vi botten på Lucas säng, med hopp om att pojken skall sova där någon natt.
Det gjorde han också, om än för bara två timmar. Men man måste ju börja någonstans.
Resten av natten vaknade han i vanlig ordning en gång i timmen eller nåt.
Men det finns hopp, kanske om ett år eller två år (jag drömmer förstås om en eller två månader) har vi också en pojke som kan sova en hel natt. Och förhoppningsvis en mamma som kan göra likadant.