Den våghalsige och den nervösa

Ja, ni kan ju gissa vem som är vem av mig och Lucas.
Det är full fart på den lille om dagarna.
Han kryper i full fart, stiger upp lite här och där, släpper taget lite hur som helst och ramlar med jämna mellanrum. 
Inget fel med det, det är kul att se hur han utvecklas, blir starkare och lär sig nya saker hela tiden.
Men ibland känns det svårt att hänga med. Som idag när han lyckades ramla omkull tre gånger under en väldigt kort tid, och då var som jag hela tiden bredvid honom på golvet. Även om man önskar man kunde vara 100 % med så lyckas det inte alltid, vilket ibland får en att känna sig otillräcklig. Fast innerst inne vet jag att jag att jag knappast är den ända.

Det finns hopp

Igår sänkte vi botten på Lucas säng, med hopp om att pojken skall sova där någon natt.
Det gjorde han också, om än för bara två timmar. Men man måste ju börja någonstans.
Resten av natten vaknade han i vanlig ordning en gång i timmen eller nåt.
Men det finns hopp, kanske om ett år eller två år (jag drömmer förstås om en eller två månader) har vi också en pojke som kan sova en hel natt. Och förhoppningsvis en mamma som kan göra likadant.

Vår tur igen

Sitter här och snuvar och hostar och tycker synd om mig själv
Verkar vara återkommande dessa förkylningar, usch och fy, knappt hunnit bli frisk sen förra gången
Lucas hostar han med, och hade lite feber igår, men som tur mår åtminstone han bättre idag.
Försöker kurera oss med diverse hemma-medicin och inbillar oss att det gör oss bättre

Nr 2 påväg

Idag kunde man känna att Lucas andra tand har spruckit fram en aning.
Den här gången var det dock väntat, för häromkvällen var han sååå ledsen å bara grät, ända tills vi gav honom nåt att bita i.

Annars har han hittat ett nytt hjälpmedel för att ta sig framåt, superkuben

Med hjälp av den här går han fram och tillbaka i vardagsrummet om dagarna

Att sitta still

Det tog inte lång tid efter att Lucas börjat använda matstolen som han kom på att det var mycket roligare att svänga sig runt och stiga upp i stolen istället för att sitt ner

Eftersom detta inte känns riktigt säkert för vår del, vill ju inte gärna att lilla älsklingen ska trilla med huvudet före ner från matstolen, så fick vi vidta lite säkerhetsåtgärder. Som tur har Lucas en moster med erfarenhet av dylikt beteende så lösningen fanns nära till hands.

Lucas är förstås inte riktigt lika övertygad om det nya bältet. Dessvärre har han inte mycket val i det här fallet

Krypa och stå

Det blev visst ett tillfälligt avbrott här i min lilla blogg, och på den lilla tiden, eller det är ju faktiskt flera veckor, så har det hänt mycket i Lucas lilla värld.
I förra inlägget skrev jag att han blivit en hejare på att dra sig fram, det tog inte lång tid från det som han blev en hejare på att krypa och efter ytterligare några dar blev han en hejare på att stiga upp överallt där det finns nåt att hålla i. Att han inte alltid vet hur han ska ta sig ner på ett säkert sätt är inget han bryr sig om. Han släpper också gärna taget lite hur som helst så mamma och pappa springer, eller kryper nuförtiden efter honom som en skugga för att kunna ta emot honom då han faller.